Okej, vilken av dessa leder till V70:n nu då?
Vid två-snåret gör vi en bejublad entré på campingplatsen då vi tillfrågas om vi innehar rökbart gods. Av tre 17-åringar som var på klassresa. Snäll eller grym ( välj själv) som man är, letades det fram cigariller. Lite halvlurig som jag var, hann jag även med att dra en låt för dem på min medhavda gitarr. Så kom även denna till användning! Praktiskt och oerhört passande. Tyckte jag. Dock ej våra tyska grannar som barrikaderat sig i sina lyxiga husbilar, antog jag.
Därefter är minnet dessvärre kraftigt reducerat. Jag minns i alla fall att jag något senare träffade på tre killar i samma ålder som de förra vid toaletterna.Vi pratade en del och de berättade bla att de var oroliga för att deras kompis hade hoppat i floden, vilket han planerat göra tidigare under kvällen. Det fanns en ganska livlig sådan strax intill campingen. Efter ännu än stunds samtal dök lyckligtvis så den omtalade vännen upp.
Nåväl. Killarna försvann. Så även jag. Dock åt helt fel håll skulle det visa sig.
Jag hade ju bara att ta mig till bilen. Kruxet var bara att de enda lampor som var tända fanns vid entrén samt vid toaletterna. Däremellan rådde mörker. Det sista hamnade jag i. Då är det även svårt att känna ljus i sinnet.
Vid det här laget hade regnet börja falla ymnigt och det var dessutom just mörkt! Detta sammantaget gav mig inte bättre odds att hitta tillbaka.
Det blev så illa att jag gick runt, runt en dryg halvtimme...eller något. Jag skrek, först försiktigt efter min kumpan, därefter högt och ljudligt. Nu behöver en sovande människa inuti en bil ganska högt decibeltal för att överhuvudtaget uppfatta något utanför det sovande tillståndet. Det var just detta decibeltal jag nu försökte uppnå. Föga framgångskrikt. Däremot ansåg x antal semesterfirare, inklusive två vakter, att jag nått det med råge! Inga guldstjärnor därifrån..
Väl inne i bilen blev ej friden så långvarig. Mycket öl i kroppen kräver ju sin utgång som alla vet..Detta krav väckte mig väldigt akut. Dock märkte jag våldsamt snart att dörrarna var ordentligt förseglade och vem låg på nyckeln? Ännu än gång blir jag tvungen att väcka herr Holmberg den stackaren. Han är van vid mig, tack och lov.
Jag hinner nära på att pinka ner bilen innan dörren till himmelriket så äntligen öppnas...! Sedan infaller sömnen. Äntligen. Gonatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar