Vad det gällde Sophie Zelmani och hennes på skiva så njutfulla musik, var denna som bortblåst i det här forumet. Hon puttrade på med onämnbar sång och likaledes gitarrspel, samtidigt som jag köade för två Spendrups i femtio minuter! Denna mätbara evighet var välinvesterad tid. Som om detta inte var nog fick jag tillfälle att samspråka med två riktigt bildsköna Stockholmskor:) Holmberg hade kallat dem norrlänningar eller fiskmåsar. Jag valde ordet kvinnor.
Fjärde bandet ut skulle enligt mig bli kvällens stora höjdpunkt och örongodis: Steely Dan. Desssa båda giganter styrde dock skeppet med stadig sikt..
Bandets självklara ledare Donald Fagen (Walter Becker håller sig alltid lite i skymundan) intog en central position på den mäktiga jazzscenen. Bakom sitt elpiano styrde han det nio man starka bandet som även innehöll två sångbegåvade körtjejer.
Tyvärr hördes det att Donald hade en trasig röst. Han sjöng oerhört svagt och väste mer fram tonerna likt en trött och gammal pytonorm.. I övrigt satt stampet där. Trummisen, en kille i 25-års åldern vars namn jag glömt, är trots den namnkunniga duon framför, kvällens absoluta höjdpunkt!
Det blir en dryg timmes exemplarisk orgie i jazzpop som den bör låta i sina bästa dagrar. Vilka hjältar!!
Eric Gadd blir kvällens överraskning. Positivt då. Hans "Excuse me Hallelujah" är så bra att huden nästan släpper när samtliga hårstrån ställer sig spikrakt upp och freakar i takt med ljudvågorna. Körtjejerna är här ersatta med två högt pitchade körkillar.
Rent sångmässigt får Gadd denna numera rätt sena kväll, mitt pris som bäste sångare denna första dag utav Stockholms Jazzfestival.
I tidningarna dagen efter lyser dock recensionerna kring Erics konsert med sin bistra frånvaro. Vilken tidningstavla!
söndag 30 september 2007
tisdag 18 september 2007
Stockholms Jazzfestival 17 juli 2007
06.36-tåget tar oss via Hässleholm till Stockholm och den hägrande musikfesten som jazzfestivalen där har blivit med åren. Hade väl behövt ta igen lite sömn efter Italien-resan men tåg är inte det optimala sovtillfället för mig:) Så. På brännet bara! Som vi säger i Skåne.
I Stockholm var vädret alldeles lagom för att upplevas på bästa sätt, runt 25 grader varmt med lätta vindar. För att tala i tennistermer så gjorde vi dock ett rejält fotfel när vi glömt bort ta med adressen till vårt vandrarhem. Vandrarhemmet var alltså beställt hemifrån.
Till en början gick jag runt bland olika affärer och frågade om någon visste var Två Kronor låg. Ingen visste. Någonting.Well, well..
Eniro fanns ju inom ett telefonnummer! De visste och de hade dessutom ingen ogästvänlig attityd mot oss, två skånska virrpannor!
Vandrarhemmet Två Kronor var helt okej och vi fick sova i ett källarrum med valv och fönster som påminde om någon slags fångcell:)
Inne på Skeppsholmens konsertområde var trängseln påtaglig. Ytan var något underdimensionerad för denna massiva folkmassa på lite drygt 10 000 åskådare.
Först på scen, ja hon stod där och sjöng när vi kommit in på området, var en tjej som lät som en blandning av något drucken Björk (isländska sångerskan) och pubertetsflicka. Ingen höjdare. Vi undrade vad hon hade där att göra. Mer än att uppfylla sitt ego. Jag lade inte ens hennes namn på minnet men jag tror hennes förnamn började på A.....eller var det B?
Andra bandet denna tidiga afton var ett mycket energiskt och välljudande sådant från Göteborg: Fibes Oh Fibes.
Tajtare än en stödstrumpa på en flodhäst soulfunkade de en knapp timme. Ska något negativt sägas om bandet så var det angående deras usla klädsel. Visserligen var de unga, mellan 20 och 30 år. Dock bör man uppträda i en för tillfället passande klädstil. Sångaren hade slitna svarta jeans som hängde från knäna till vilka han matchade en sliten vit t-shirt. Med stora hål i! Jaja.. Måste ändå säga att Fibes Oh Fibes bjöd på en annorlunda, sprudlande show. Deras keyboardist var inte bara yngst i bandet. Han spelade även trumpet på ett framgångsrikt vis:) En höjdare!
I Stockholm var vädret alldeles lagom för att upplevas på bästa sätt, runt 25 grader varmt med lätta vindar. För att tala i tennistermer så gjorde vi dock ett rejält fotfel när vi glömt bort ta med adressen till vårt vandrarhem. Vandrarhemmet var alltså beställt hemifrån.
Till en början gick jag runt bland olika affärer och frågade om någon visste var Två Kronor låg. Ingen visste. Någonting.Well, well..
Eniro fanns ju inom ett telefonnummer! De visste och de hade dessutom ingen ogästvänlig attityd mot oss, två skånska virrpannor!
Vandrarhemmet Två Kronor var helt okej och vi fick sova i ett källarrum med valv och fönster som påminde om någon slags fångcell:)
Inne på Skeppsholmens konsertområde var trängseln påtaglig. Ytan var något underdimensionerad för denna massiva folkmassa på lite drygt 10 000 åskådare.
Först på scen, ja hon stod där och sjöng när vi kommit in på området, var en tjej som lät som en blandning av något drucken Björk (isländska sångerskan) och pubertetsflicka. Ingen höjdare. Vi undrade vad hon hade där att göra. Mer än att uppfylla sitt ego. Jag lade inte ens hennes namn på minnet men jag tror hennes förnamn började på A.....eller var det B?
Andra bandet denna tidiga afton var ett mycket energiskt och välljudande sådant från Göteborg: Fibes Oh Fibes.
Tajtare än en stödstrumpa på en flodhäst soulfunkade de en knapp timme. Ska något negativt sägas om bandet så var det angående deras usla klädsel. Visserligen var de unga, mellan 20 och 30 år. Dock bör man uppträda i en för tillfället passande klädstil. Sångaren hade slitna svarta jeans som hängde från knäna till vilka han matchade en sliten vit t-shirt. Med stora hål i! Jaja.. Måste ändå säga att Fibes Oh Fibes bjöd på en annorlunda, sprudlande show. Deras keyboardist var inte bara yngst i bandet. Han spelade även trumpet på ett framgångsrikt vis:) En höjdare!
måndag 17 september 2007
Väcker liv i de slumrande skrivtingesterna och summerar Italien
Resan till Italien var så här i efterhand en angenäm upplevelse. Kanske inte helt fri från kånkande och dålig sömn direkt. Helt ärligt så var just vårt upplägg mer ämnat för två tjugoåringar i landsflykt än två fyrtioplusare på väg mot rekreation....
Nu har vi det bakom oss och en hel del har fastnat som minne. Det är jag glad för. Minnen är till för att samlas på. Även de mindre lyckade upplevelserna kan borga för roliga minnen. Det har åtminstone jag rätt bra erfarenhet av..
Äntligen är jag tillbaka i bloggen, fast jag känner mig aningen ringrostig och utan den rätta glöden i huvud och fingrar. Ni har kanske också märkt att datumen här ovanför inte alls stämmer......strunt i det och följ med så gott ni kan. Här byter vi ämnen i ett farligt tempo:)
Nästa bloggstation blir : Stockholms Jazzfestival.
Nu har vi det bakom oss och en hel del har fastnat som minne. Det är jag glad för. Minnen är till för att samlas på. Även de mindre lyckade upplevelserna kan borga för roliga minnen. Det har åtminstone jag rätt bra erfarenhet av..
Äntligen är jag tillbaka i bloggen, fast jag känner mig aningen ringrostig och utan den rätta glöden i huvud och fingrar. Ni har kanske också märkt att datumen här ovanför inte alls stämmer......strunt i det och följ med så gott ni kan. Här byter vi ämnen i ett farligt tempo:)
Nästa bloggstation blir : Stockholms Jazzfestival.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)