Vad det gällde Sophie Zelmani och hennes på skiva så njutfulla musik, var denna som bortblåst i det här forumet. Hon puttrade på med onämnbar sång och likaledes gitarrspel, samtidigt som jag köade för två Spendrups i femtio minuter! Denna mätbara evighet var välinvesterad tid. Som om detta inte var nog fick jag tillfälle att samspråka med två riktigt bildsköna Stockholmskor:) Holmberg hade kallat dem norrlänningar eller fiskmåsar. Jag valde ordet kvinnor.
Fjärde bandet ut skulle enligt mig bli kvällens stora höjdpunkt och örongodis: Steely Dan. Desssa båda giganter styrde dock skeppet med stadig sikt..
Bandets självklara ledare Donald Fagen (Walter Becker håller sig alltid lite i skymundan) intog en central position på den mäktiga jazzscenen. Bakom sitt elpiano styrde han det nio man starka bandet som även innehöll två sångbegåvade körtjejer.
Tyvärr hördes det att Donald hade en trasig röst. Han sjöng oerhört svagt och väste mer fram tonerna likt en trött och gammal pytonorm.. I övrigt satt stampet där. Trummisen, en kille i 25-års åldern vars namn jag glömt, är trots den namnkunniga duon framför, kvällens absoluta höjdpunkt!
Det blir en dryg timmes exemplarisk orgie i jazzpop som den bör låta i sina bästa dagrar. Vilka hjältar!!
Eric Gadd blir kvällens överraskning. Positivt då. Hans "Excuse me Hallelujah" är så bra att huden nästan släpper när samtliga hårstrån ställer sig spikrakt upp och freakar i takt med ljudvågorna. Körtjejerna är här ersatta med två högt pitchade körkillar.
Rent sångmässigt får Gadd denna numera rätt sena kväll, mitt pris som bäste sångare denna första dag utav Stockholms Jazzfestival.
I tidningarna dagen efter lyser dock recensionerna kring Erics konsert med sin bistra frånvaro. Vilken tidningstavla!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar